Att leva med en "problemhund"

Säger jag "problemhund" tänker vi alla på olika saker. Vissa påstår att deras hund är en problemhund för att hen inte vill ta vänster svängarna i fotgåendet och andra tycker att ordet problemhund är alldeles för groteskt och bör inte användas! Själv tycker jag att det är ett starkt ord som lätt fattas fel och därför svårt att använda men det stämmer in på dessa hundar med stora problem i vardagen som bildas från rädslor eller tuffhet. Skulle alldrig använda ordet på en hund som har problem med ett visst moment i lydnad, som inte kan alla hinder i agility, som inte släpper skydds ärmen i skyddet, faktiskt inte ens på en hund som sticker från plan under träning. Hundar som sticker från plan har ett problem men det betyder inte att det är en problemhund. En problemhund är något helt annat som är helt oförståeligt om man inte har/haft en eller fler problemhundar.. Att leva med en problemhund ska du inte ens försöka förstå hur det är för det är omöjligt om du inte har/haft en eller fler själv..

 

Att leva med en problemhund är som att leva med en stort handikapp, ett handikapp som är omöjligt att komma ifrån. Dom där dagarna när du är pigg, taggad och på bra humör så är det det roligaste som finns att träna en problemhund. Att få jobba med ett problem som alltid är grundat från något som du först måste veta vad det är! Men dessa dagar när du är trött, irriterad och allmänt sur då är det inte lika kul att behöva gå ut med hunden som gör utfall mot allt, kaosar i koppel, får panik av varje litet ljud, river halva huset om du lämnar den själv en liten stund. Men du har inget val.. 

Det är det som är det stora skillnaden. Har du en hund som sticker, inte kan alla byten i agility, inte kan alla svängar i lydnad, då kan du göra något annat än det när du är trött och på dåligt humör. Men du kommer alltid behöva gå ut med din hund, såvida det är en problemhund eller inte! Och det är det! Att just den dagen gå ut med en problemhund istället för en hund utan problem. Att orka hålla dig lugn, läsa hundens signaler, samla hunden och bryta hundens utfall, panik, kaos attacker och allt vad en problemhund kan hålla på med för om du blir sur, irriterad, arg eller något annat som inte följer ditt schema hur du ska träna hunden så är allt förstört och du är tillbaka på 0. Folk kan tro man är helt dum i huvet när man står där och bara vill skrika på problemhunden när den visar problem beteenden men nej det är man inte, det är bara det att det är omöjligt för folk som alldrig ägt en problemhund att se hur krävande och jobbigt det är att leva med en problemhund. För kanske är det så att det här problemet kommer vara droppen till att din hund blir tvungen att avlivas och det är det sista du vill! 

Då kan man fråga sig: varför ha en problemhund om det är så jobbigt och krävande? Det enkla svaret är: för det är det underbaraste som finns! Med en problemhund får man uppleva dom värsta och jobbigaste stunderna i ditt liv men även dom mäst underbara studer i ditt liv. Dom stunder man kan dö för. Att jobba år efter år med ett stort krävande problem och det sedan släpper, din hund kunde gå lös förbi en hund, din hund var hemma själv och var helt lugn, din hund hälsade fint på en människa, ni kunde ha en hund hemma och din hund bet den inte, dessa stunder är något man inte kan försöka leva sig in i, man kan inte förstå hund underbart det är förän det hänt! Och när det väl hänt är du redo att kämpa ytterligare år för att få uppleva det igen! 

Men som i allt finns det ett men.. Ett men som är så sjukt svårt att inte gråta över! Du har stått och offrat ditt liv, du har kämpat som en idiot i år för att få bort ett problem beteende sedan kommer det någon som får för sig att säga saker som tex "Men lär bara hunden att inte göra utfall då" "håll koll på din jäkla hund" "hunden är aggresiv den bör avlivas" "Det är bara att lära hunden inte bita då" och då är du redan död.. Liksom allt annat kring dessa problemhundar så är det omöjligt att förstå den känslan! Men jag står här och jobbar, försöker, kämpar med allt vad jag kan så kommer någon och slänger ut en kommentar som kan få dig att vilja ge upp.. Folk ser tydligen inte hur hårt man kämpar och hur svårt det är! Det sjukaste är att även hundfolk som tränar och äger hund kan klämma ut sig sånna här kommentarer! Det tyder egentligen bara på deras stora ovetande men det kan såra så mycket ändå..

När man kommer till en tävling och min hund visar ett litet problembeteende får man bara massa blickar.. Men att bara ta sig modet och orken att ta sig till en tävlings plan borde man väll egentligen får en jäkla massa cred för? 

Köper du en valp från en bra kennel, tart hem valpen och börjar träna när den är gammal nog har du fått en valp som från början ligger på 80 medans när jag tar hem min vuxna problemhund som redan bott i 7 olika hem och blivit misshandlad och hunden inte ens vågar komma inom dom närmasta 20 meterna av en människa så ligger man på -500.. Att då kämpa sig upp till bara den nivår som dessa valpar från kennlar osv kräver så mycket så det finns inte men ändå får du inte någon cred när du väl kämpat dig upp till den nivån! 

Då kan man tänka: Skyll dig själv som köpte en problemhund. Och ja jag får skylla mig själv. Men det betyder ju egentligen att det vi mäter är hur dukta hundarna är? Inte hur mycket dom har utvecklats. Det är däför jag hatar tävlingar. Ingen har egentligen en aning om vad vi gått igenom! Varför egentligen tävla mot folk som inte har en aning om vad man gått egenom och som har hundra gånger mer försprång redan från början? 

Det jag skulle vilja tävla med det är hurdan starkt band föraren och hunden har. För där har vi alla samma förutsättningar. Och jag slår vad om att dom med problemhundar skulle vinna överlägset! 

Att gå egenom så mycket med en hund, att behöva smmarbeta med en hund som inte vågar komma i närheten av dig krävs så sjukt mycket men det är också något som kommer ge er ett oförstörbart band! Ni kommer bli så starka och så grymma tillsammans. Det är omöjligt att få det bandet med en hund som kommit från en bra kennel, med bra föräldrar som kommit hem till dig som valp och ni börjat jobba tillsammans. För då har ni alldrig behövt bygga ett starkt band! 

Jag påstår inte att någon är dum eller dålig. Jag säger inte att jag ogillar hundar från kennlar eller hundar utan problem. Jag säger bara att du aldrig kan jämföra en problemhund med en hund som kommit hem till dig som 8veckors valp och ni börjat träna och att du aldrig ska säga något om att det är lätt att leva med en problemhund! 

Vill bara säga 3 ord till er som fortsätter kämpa med era problemhundar: Ni är grymma!

 

Så himla bra skrivet! Har aldrig haft en så kallad problemhund men jag förstår hur svårt och krävande det måste vara. Du och lexie är grymma och ni får aldrig slute kämpa!!❤️

Vilken fantastisk text! Jag tycker precis som du att istället för att klanka ner på andra ska man boosta varandra, peppa varandra. När någon säger något negativt om mig försöker jag alltid omvandla det till energi. Liksom "jag ska allt visa dig att vi kan". Men det är svårt.

Jag har själv ingen problemhund, men vi har haft väldiga svårigheter med ensamträningen. Jag tror att det löste sig så bra just för att jag tog tag i det i tid. (Har haft henne sedan hon var valp och nu är hon 16mån). Därimot har vi en problemhund inom familjen. Hon kan inte vara ensam och gör utfall mot andra hundar, så jag vet precis hur jobbigt det är.

Vad ville jag egentligen säga med den här kommentaren? Jag ville nog bara peppa dig. Ge inte upp, ni är grymma!

Bra skrivet Katinka, känsla och kunskap.
Du har rätt i att det är svårt för andra att förstå allt det arbete du lagt ner på att träna Lexie men jag vet att du har kämpat.
Bilderna är väldigt fina, du är en duktig fotograf också.

Tack tack tack .. det var riktigt gott att få lite kärlek och förståelse. Jag vill aldrig ge upp på min problemhund, han ÄR en sådan. Tack 💖